TEXT & BILD: Eric Wahlsteen
Den första lokalen vi besökte första veckan i november, var en subalpin skog en timmes bussresa utanför staden Chino på södra Honshu. Vi kom att vandra upp till omkring 1800 m höjd och senare ner till omkring 1000 m.
På omkring 1500 m höjd bestod skogen runt vårt boende huvudsakligen av lärkskog, med inslag av japansk ek (Quercus serrata), japansk tall, ädelgran och kamtjatkabjörk (Betula ermanii). Här bildar den japanska eken allt från ett litet till ett stort lövfällande träd med slanka, som unga ludna grenar. Den förekommer i stora delar av Japan men även på Kurilerna, Korea-halvön och i Kina. Den står nära Quercus mongolica, men urskiljs lättast genom de betydligt längre bladskaften. Kamtjatkabjörkens bark flagnar i stora sjok och hängena är upprätta.
Buskskiktet dominerades helt av knähög till midjehög sasabambu, med inslag av liguster, enar, berberis och benved (Euonymus aff. sieboldianus). Benveden hör till en av de vanligare med utbredningsområde i stort sett hela Japan, Kurilerna, Sakhalin, Manchuriet, Korea och Kina. Rostvin påträffades klättra tämligen högt i trädvegetationen, längre ner återfanns ett klättrande try med vackert röda bär. Fältskiktet var i stort utkonkurrerat av sasabambun, men vid vägskärningar och i bryn framstod enstaka arter, såsom näva och stormhattar. Där sasabambun var mindre dominant täcktes marken av pyrola (Pyrola japonica) och en strutformad ormbunke.
Följande dag vandrade vi i riktning mot berget Aka-dake till en höjd av omkring 1800 meter. Skogen utgjordes fortfarande huvudsakligen av lärk, med inslag av japansk hemlock (Tsuga diversifolia), ädelgran och japansk ädelcypress. Stundom ersattes dessa av stora bestånd av japansk björk (Betula platyphylla var. japonica) och enstaka lönnar. Ädelgranen (Abies firma) var den för oss vanligaste påträffade granen. Den andra ädelgranen som påträffades under resan var Abies veitchii, vilken har något urnypen spets på barren, men aldrig den vassa dubbelspetsen som hos A. firma. Beträffande den japanska björken skiljs den från kamtjatkabjörken bl a genom den betydligt mer sammanhängande barken. Den tillhör samma sektion som vår vårtbjörk.
Buskskiktet var under denna vandring rikare, men begränsade sig till brynen invid leden. Här framstod berberis, lövfällande och städsegrön rododendron, spireor, hortensia, slide, benved, rostvin, parkaralia (Aralia elata) och japansk konvaljbuske (Clethra barbinervis). Parkaralian känner de flesta från våra trädgårdar där den blir en 3-4 meter hög buske med stora, dubbelt sammansatta blad och blommar under sommaren med enorma blomställningar. Här växte den i vägkanten och bildade endast ett mindre, avlövat skott, antagligen tillbakaskuren vid röjning invid vägen. Den japanska konvaljbusken var ganska vanlig. Den bildade ett mindre, flerstammigt träd eller en stor buske med mycket vacker, måleriskt mönstrad bark. Kvar av sommarens långa, vita blomställningar satt de något rufsiga fröställningarna som avtecknade sig mot den grå himlen.
Fältskiktet bestod av akleja, stormhattar, ormbunkar, timjan (Thymus quinquecostatus) och rutor. T. quinquecostatus är Japans enda timjan och den har ett utbredningsområde från Mongoliet och Sibirien genom Manchuriet och Kina till Koreanska halvön. På Japan förekommer den på de södra och centrala öarna. Som sina artfränder är denna timjan aromatisk, bildar ett lågt ris och förekommer på soliga och steniga platser.
Eftersom i stort alla träd och buskar var avlövade denna novemberdag på dryga 1500 meters höjd, beslutade vi oss för att lägga eftermiddagen på lägre höjder. Sträckan upp till vårt boende var dock kraftigt bebyggd och vegetationen tydligt kulturpåverkad. Värt att nämna enstaka arter som japansk valnöt och vippvallmo.
Efter en dags resa anlände vi till staden Nikko, tio mil rakt norr om Tokyo. Här bodde vi på omkring 600 meters höjd och kom att röra oss upp till omkring 800 meter. Vegetationen hade nu förändrats och här fanns två tydligt åtskilda vegetationstyper: kryptomeriaskog och lövskog. Den mörka kryptomeriaskogen var snabbt avhandlad. Buskskiktet bestod nästan uteslutande av den i höstfärg gyllengult brinnande hortensian (Hydrangea hirta), medan bladverket hos örten Boenninghausenia japonica och enstaka skuggliljor (Tricyrtis sp.) utmärkte sig i fältskiktet. Hydrangea hirta är helt klart sällsynt i våra trädgårdar och har nog förbisetts av plantskolorna, då den inte är så prålig som våra mer kända arter. Den bildar endast ett purpurviolett kuddliknande blomknippe. Bladverket är friskt, bladformen attraktiv och de exemplar vi såg var aldrig högre än omkring metern. En som jag ser det tillräckligt snygg buske för att platsa hos den intresserade trädgårdsamatören.
Desto rikare var lövskogarna norr om Nikko. Här återfanns solfjäderslönn (Acer japonicum) i brinnande orange och eldröd höstskrud och bestånd av klockbusken Enkianthus subsessilis (eller möjligen E. nudipes. Arterna skiljs åt genom behåringen på klasens blomskaft, tidigt i juni, eller blomklasarna). Enstaka, men enorma exemplar av japansk skenkamelia, junimagnolia och japansk humlebok stod strödda i den ek-dominerade skogen. Här träffade vi även på den märkliga avenbokslönnen (Acer carpinifolium), som verkligen gör skäl för sitt namn. En första reaktion är att den har avenbokens karakteristiska blad. Men den uppmärksamme ser att bladen är motsatta och att denna "avenbok" bildar näsor.
I buskskiktet utmärkte sig glaspärlebusken (Callicarpa aff. japonica) med purpurlysande bärlika stenfrukter, japansk feberbuske (Lindera obtusiloba) med sina enorma, vinröda vinterknopar, samt olika lövfällande rhododendron. Stundom utkonkurrerade sasabambun såväl ört- som buskvegetationen, med undantag från enstaka kobrakallor, som med sina ceriseröda klubbor stod strödda i sasan. Olika blåregn slingrade sig runt trädens stammar för att kasta sig ut i ljuset över deras kronor. På de branta vägskärningarna fanns enstaka funkior.
Bara en dryg timmes tågresa väster ut från Tokyo ligger berget Takao. Ett populärt resmål för Tokyo-borna och väl exploaterat med hög tillgänglighet för turister. Vegetationen är välbehållen och mycket rik, eftersom berget är ett gammalt tempelområde.
På omkring 500 meters höjd började vandringen upp för berget. Vegetationen var tämligen ensartad och bestod huvudsakligen av mycket gles kryptomeriaskog med inslag av ädelgran men även stora områden av ren lövskog. Lövskogens trädskikt var sammansatt av katsura (Cercidiphyllum japonicum), junimagnolia, japansk lönn, avenbokslönn, bok och troligen kinesiskt såpbärsträd. Även om vi inte bockade av alla ekarna skulle Quercus salicina, Q. glauca, Q. acuta och Q. myrsinaefolia återfinnas i denna skog.
Buskskiktet var stort och varierat. Här fanns svepehortensia (Hydrangea involucrata), hortensia, vinterbär (Skimmia japonica), orixa (Orixa japonica), sichuanpeppar (Zanthoxylum piperitum), aukuba och flera olika bambu. Orixa är nog dåligt känd hos de flesta nordliga trädgårdsamatörer, den bildar en lövfällande buske på omkring tre meter med kraftigt luktande skott och blad. Blomningen liksom fruktsättningen är ganska oansenlig medan bladverket är friskt ljusgrönt och något blankt. Närstående Orixa är sichuanpeppar vilken inte heller har uppenbara prydnadsvärden mer än de vackra sammansatta bladen och den om hösten rodnande fruktsättningen. I stora delar av Asien utgör sichuanpeppar en mycket viktig krydda. Tagglösa kulturformer odlas medan vildformerna påträffas i skogar och invid vägkanter. Det är den aromatiska fruktkapseln som används varför själva fröet rensas bort och slängs. Både orixa, sichuanpeppar och den nämnda Boenninghausenia tillhör familjen Rutaceae (citrusfamiljen), till den halvan med torr fruktkapsel.
Fältskiktet var förvirrande rikt. Några arter som var särskilt iögonfallande var Boenninghausenia, funkia, fransiris (Iris japonica), ormskägg, en bräcka liknande Saxifraga stolonifera, silverax och hasselört.
Sista stoppet under resan utgjordes av berget Okura, någon timmes tåg och bussfärd direkt väster ut från Tokyo. Här vandrade vi en led på 400-800 meters höjd mot bergstoppen To-no-take. De två viktiga skogstyperna utgjordes även här av barrskog och lövskog.
Vi möttes av en mörk, men rik skog av japansk ädelcypress. Buskvegetationen utgjordes huvudsakligen av kamelia, japansk mahonia (Mahonia japonica), buskartade tryn, sichuanpeppar, storbladig podokarp, bambu och lönnar. I örtskiktet förekom flera exemplar av japansk jättelilja (Cardiocrinum cordatum), någon guckosko, violer och ormbunkar. Längre in ersattes den japanska ädelcypressen av kryptomeriaskog. Skillnaden var så påtaglig där kryptomerian tog vid och busk/örtskiktet upphörde, att en linje kunde ha dragits igenom. Längre upp på berget ersattes barrskogen av ekskog (Quercus acutissima) med inslag av bok, japansk idegran, junimagnolia, poppel, japansk avenbok och pagodkornell. I örtskiktet framstod olika kobrakallor.
Resan till Japan var framför allt en inspirationsresa för att se de växter vi känner från våra trädgårdar i sin rätta natur. Det är alltid spännande att uppleva hur naturen kombinerar växterna och försöka förstå vilka förutsättningar de kräver för sin överlevnad. En resa som denna ger även en breddning i ens artkunskap och nyfikenhet om några av de nya växterna kan fungera hemma i Sverige.
Erics tips för vidare läsning:
Den viktigaste boken bredvid Loneley Planet är helt klart Flora of Japan (Jisaburo Ohwi, 1965). Trots att det har kommit en nyare japanflora på engelska vinner Ohwis flora. Den går att köpa antikvariskt för drygt tusenlappen och den omfattar en enda stor volym som fungerar helt OK i fält. Den senaste floran omfattar fem otympliga folievolymer som är slut på förlaget och ofattbart dyra.
Publiserad: 2010-11-01